Läs mina tankar. Vet vem jag är.

Alltså. Så här är det.

Om Jag var en bok.

Om jag var en bok skulle jag vara en sådan där bok med pretentiöst omslag och obegriplig handling, skriven av en 22-åring med second-hand-fynd, plastbågar och för mycket kajal.
Jag skulle vara en debutroman med klumpiga formuleringar och dålig meningsbyggnad.
Jag skulle vara en saga som inte säger något när jag säger allt och omvänt.
Jag skulle vara ett klassikerhopp som inte kom längre än till bibliotekets arkiv.
Jag skulle vara diktboken som är lika djup, lika grund som en vattenpöl.
Jag skulle vara de förvirrade anteckningar som blev kvar när världshistoriens mest fullständiga roman skulle skrivas.


Bara så att du vet.





Smältvatten.

Det är Januari och isen börjar smälta. Inte så att jag inte fryser. Inte så att det inte är kallt.
Men isen börjar smälta.
Jag har sett mitt första vårtecken.
Ett streck av papperssvalor som drog över himlen.
Borta och där och borta igen.
På mindre än en millisekund.
Men jag såg papperssvalorna.
Och då började isen att smälta.




Häxan.

Jag har något att berätta.
Jag var nere i källaren i morse.
Tänkte att jag kanske hade inbillat mig det där som hände för ett tag sedan.
Jag kan berätta att det inte var så. Jag kan berätta att häxan bor kvar.
Eller, om hon bor där vet jag inte, men hon var där när jag öppnade källardörrren.
Satt där på det smutsiga golvet.
En iskall klump lade sig tillrätta i min mage.
Hon rörde sig inte. Stirrade ner i golvet.
Hon hade nästan inget hår, det hon hade var ljusblont, nästan genomskinligt.
Under håret kunde jag skymta ärr som gick kors och tvärs, bildade mönster.
Jag tror att de var nya, de lyste irriterat rött.
Vet inte hur lång tid som gick medan jag stod där och stirrade, hon satt där helt stilla.
Men plötsligt vände hon upp blicken och såg på mig.
Hennes ögon var urvattnade, så bleka att jag inte kunde uppfatta vilken färg de en gång haft.
Så länge hade hon levt under jord. Så lång tid utan ljus.
Att all färg hade runnit ur henne.
Jag vände och gick upp till mig igen. Klumpen i magen vred och vände sig.





I källaren.

I min källare bor det en häxa.
Jag mötte henne för första gången för några veckor sedan.
Hade lovat att ställa ner balkongmöblerna.
Tog äntligen tag i det.
För att komma ner i källaren tar man hissen. Trycker på sista knappen.
I gult lyse och pissdoft står man sedan sysslolös i cirka 30 sekunder.
När hissen stannat i underjorden öppnar man dörren och stiger ut.
Eller egentligen stiger man in. I ett stort tunnelsystem. Man tar första dörren till höger.
Innanför den ligger det en trång korridor. Taklamporna är nästan alltid trasiga och blinkar. När man slår på dem surrar det.
I andra änden av korridoren ligger vårt källarförråd.
Hon stod precis bakom dörren.
När jag öppnat den grep hon tag om min handled. Hårt.
Sin andra hand lade hon om munnen på mig.
Skrik inte. Jag hatar skrik.
Jag bet henne i handen. Mina tänder grävde sig djupt in. Hon släppte mig. Backade ett par steg och stirrade på mig.
Först visste jag inte alls vad jag skulle göra. Så chockad, så rädd. Hjärtat försökte slå sig ut ur bröstet. Sedan sprang jag.
Stannade inte förrän jag låst ytterdörren efter mig. Sjönk ner på hallgolvet och skakade, skakade.
Jag är inte rädd längre.
Men jag vill inte gå ner igen.
Fast jag måste ju.
Jag lämnade kvar möblerna.




Ett regnväder.

Det tornar upp sig redan när jag är på väg hem.
Det stora ovädret.
Mörka moln, stora som bergsmassiv.
När jag kommer fram till porten börjar de första dropparna falla.
De faller tungt på mitt huvud.
Känns mer som om det är små, små stenar än enkla vattendroppar.
Och jag tänker att det är löjligt passande att det regnar småsten på just mitt huvud.
Det är en förbannelse, tänker jag.
Och när jag gräver i väskan upptäcker jag att nycklarna glömts kvar i skolan.
Men jag vill inte gå tillbaka.
Så jag ger mig ut i ovädret.

Lika bra det.




Cd-skivan

Du anar inte hur mycket jag tycker om dig.

Din lilla booklet med uttänkta bilder och utskrivna texter.
Så att jag kan sjunga med från första början.

Ditt plastfodral som så lätt går sönder när man tappar det i golvet.
Så att man får använda sin uppfinningsrikedom för att du inte ska bli repig.

Det faktum att du kan repas och haka upp dig om man inte tar hand om dig.
Så att man lär sig att vårda det man älskar.

Att det, trots skivbranchens största kris någonsin, kostar en tredjedel av mitt studiebidrag att få tag på den musik jag gillar.
Så att jag uppskattar dig mer.

Och att det på dig finns både låtar jag tycker om och inte tycker om.
Så att jag fattar att allt har en fram och en baksida.

Äskade CD-skiva, kanske är jag en nostalgiker, men vad ska jag göra när du är utbytt mot en opersonlig fil i min dator?

Kära CD-skiva, vi går mot mörkare tider.

Men vi håller ihop till slutet.




Fågelskådning.

Maniskt rotar jag igenom väskan. All noggrann planering, alla mina omsorgsfulla förberedelser. Ska allt falla på det här?

Jag var i god tid. Ville inte riskera att missa det. Min hopfällbara pall tog jag med mig. Liksom mackorna jag bredde och packade in igår kväll. Kläderna var inköpta just för det här tillfället. Perfekt anpassade. Väl på plats fanns det inte så mycket mer att göra än att vänta. Mackorna kom väl till pass, in på den andra timmen satte hungern igång. Vid vissa tillfällen önskade jag att jag valt en bekvämare stol. Ganska snabbt stelnade nacken. Ryggen satte igång att värka. Benen somnade efter tre kvart. Men jag trodde att det skulle vara värt det.

Om jag inte skyndar mig nu var allt det där förgäves.
Plötsligt greppar min hand om läderfodralet.
Fort nu, det handlar om sekunder. Dörren är redan öppen.
Jag sliter upp fickkikaren ur väskan med ett ryck så kraftigt att jag ramlar baklänges av pallen.
På det hårda stengolvet slår jag av en flisa på framtanden.
Nevermind, nevermind. Skynda.
Jag reser mig på mina värkande knän och sätter kikaren till ögonen.
Det har redan börjat strömma ut folk från klassrummet i andra änden av korridoren.
Hoppas, hoppas.
Där.
Min fågel.
Jag kan skymta honom bakom ett fnissande flickgäng.
Tre till fem sekunder.
Sedan är ögonblicket förbi.
Nöjt antecknar jag i mitt häfte.
Nästa vecka. Samma tid, samma plats.




Till mamma.

En flicka som binder en blomsterkrans.
Dansar på sommarängen.
Njuter av värmen.
I paradiset där fåglarna alltid sjunger
och solen aldrig går ner.
Jag vet att det är den flickan du vill vara.
Jag vet att det är den flickan du är.
Längst inne.




Långa nätter.

Vaknar mitt i natten och gråter.
Skuggorna kryper närmare
och jag gömmer mig under täcket.
Vill inte höra vinden som tjuter.
Vill inte andas den instängda luften.
Jag lyssnar till bruset i öronen.
Och väntar till soluppgången med att andas.




Bjuden på dans.

Ibland vet jag att träden klätt upp sig bara för mig.
Och att kylan nyper mig snällare i kinder och näsa.
Även att luften är full av syre för att hösten vill se mig dansa.
Och det gör jag så gärna för den.
Till och med stjärnorna slår upp sina ögon för att titta.




Jag såg en fågel.

Jag sitter i ett vimmel av människor. Det pratas och skrattas och kort flyger i luften. Och jag är inte riktigt där.
Då reser han sig upp. Den där pojken med de märkliga ögonen. Han reser sig och går mot dörren.
Och märkliga ögon gör mig nyfiken. Jag väntar en kort stund och följer sedan efter.
När jag kommer ut på skolgården har han nästan hunnit runt hörnet.
Jag börjar springa. Det känns livsviktigt att inte tappa bort honom.
Men inte för fort, gruset låter så mycket om man springer för fort.
Jag är nästan ikapp när han svänger in på en bakgata. Små steg.
Vad jag får se när jag kikar runt hörnet. Det är magiskt.
Han har fällt ut sina vingar. De är tunna, nästan
genomskinliga. Solen skiner rakt igenom.
Han flyger iväg. Rakt mot rymden.
Det var nog bara jag som såg.
Bara jag som ville se.
Det hände igår.





Min skola.

En borg.
Att hålla dem ute, eller stänga oss inne?
Misfits och profeter.
Konstnärer och wannabes.
Vi speglar oss i varandras strålglans. Då ser vi den vi vill vara.
Ett virrvarr av toner och färger och former.
En stark vilja. Och förvirring.
Om man är unik på samma sätt som alla andra.



Presentation.

Jag tror inte att vi har träffats. Låt mig presentera mig.
Iri är mitt namn.
Jag fick det när himlavalvet spändes upp.
Mitt namn har väntat i tusentals, miljontals år på mig.
Eller.
Iri är jag.
Jag blev mig när himlavalvet spändes upp.
Och jag har väntat i tusentals, miljontals år på min kropp.
Eller.
Min kropp är jag.
Den blev till när himlavalvet spändes upp.
Och den har väntat i tusentals, miljontals år på att födas.



Välkommen till min nya blogg!


Om

Min profilbild

Iri

RSS 2.0