barn av stjärnorna

Ibland vet jag att träden klätt upp sig bara för mig.
Och att kylan nyper mig snällare i kinder och näsa.
Även att luften är full av syre för att hösten vill se mig dansa.
Och det gör jag så gärna för den.
Till och med stjärnorna slår upp sina ögon för att titta.

Jag sitter i ett vimmel av människor. Det pratas och skrattas och kort flyger i luften. Och jag är inte riktigt där.
Då reser han sig upp. Den där pojken med de märkliga ögonen. Han reser sig och går mot dörren.
Och märkliga ögon gör mig nyfiken. Jag väntar en kort stund och följer sedan efter.
När jag kommer ut på skolgården har han nästan hunnit runt hörnet.
Jag börjar springa. Det känns livsviktigt att inte tappa bort honom.
Men inte för fort, gruset låter så mycket om man springer för fort.
Jag är nästan ikapp när han svänger in på en bakgata. Små steg.
Vad jag får se när jag kikar runt hörnet. Det är magiskt.
Han har fällt ut sina vingar. De är tunna, nästan
genomskinliga. Solen skiner rakt igenom.
Han flyger iväg. Rakt mot rymden.
Det var nog bara jag som såg.
Bara jag som ville se.
Det hände igår.

En borg.
Att hålla dem ute, eller stänga oss inne?
Misfits och profeter.
Konstnärer och wannabes.
Vi speglar oss i varandras strålglans. Då ser vi den vi vill vara.
Ett virrvarr av toner och färger och former.
En stark vilja. Och förvirring.
Om man är unik på samma sätt som alla andra.