barn av stjärnorna

I min källare bor det en häxa.
Jag mötte henne för första gången för några veckor sedan.
Hade lovat att ställa ner balkongmöblerna.
Tog äntligen tag i det.
För att komma ner i källaren tar man hissen. Trycker på sista knappen.
I gult lyse och pissdoft står man sedan sysslolös i cirka 30 sekunder.
När hissen stannat i underjorden öppnar man dörren och stiger ut.
Eller egentligen stiger man in. I ett stort tunnelsystem. Man tar första dörren till höger.
Innanför den ligger det en trång korridor. Taklamporna är nästan alltid trasiga och blinkar. När man slår på dem surrar det.
I andra änden av korridoren ligger vårt källarförråd.
Hon stod precis bakom dörren.
När jag öppnat den grep hon tag om min handled. Hårt.
Sin andra hand lade hon om munnen på mig.
Skrik inte. Jag hatar skrik.
Jag bet henne i handen. Mina tänder grävde sig djupt in. Hon släppte mig. Backade ett par steg och stirrade på mig.
Först visste jag inte alls vad jag skulle göra. Så chockad, så rädd. Hjärtat försökte slå sig ut ur bröstet. Sedan sprang jag.
Stannade inte förrän jag låst ytterdörren efter mig. Sjönk ner på hallgolvet och skakade, skakade.
Jag är inte rädd längre.
Men jag vill inte gå ner igen.
Fast jag måste ju.
Jag lämnade kvar möblerna.