barn av stjärnorna

Jag sitter i ett vimmel av människor. Det pratas och skrattas och kort flyger i luften. Och jag är inte riktigt där.
Då reser han sig upp. Den där pojken med de märkliga ögonen. Han reser sig och går mot dörren.
Och märkliga ögon gör mig nyfiken. Jag väntar en kort stund och följer sedan efter.
När jag kommer ut på skolgården har han nästan hunnit runt hörnet.
Jag börjar springa. Det känns livsviktigt att inte tappa bort honom.
Men inte för fort, gruset låter så mycket om man springer för fort.
Jag är nästan ikapp när han svänger in på en bakgata. Små steg.
Vad jag får se när jag kikar runt hörnet. Det är magiskt.
Han har fällt ut sina vingar. De är tunna, nästan
genomskinliga. Solen skiner rakt igenom.
Han flyger iväg. Rakt mot rymden.
Det var nog bara jag som såg.
Bara jag som ville se.
Det hände igår.