barn av stjärnorna

Jag har något att berätta.
Jag var nere i källaren i morse.
Tänkte att jag kanske hade inbillat mig det där som hände för ett tag sedan.
Jag kan berätta att det inte var så. Jag kan berätta att häxan bor kvar.
Eller, om hon bor där vet jag inte, men hon var där när jag öppnade källardörrren.
Satt där på det smutsiga golvet.
En iskall klump lade sig tillrätta i min mage.
Hon rörde sig inte. Stirrade ner i golvet.
Hon hade nästan inget hår, det hon hade var ljusblont, nästan genomskinligt.
Under håret kunde jag skymta ärr som gick kors och tvärs, bildade mönster.
Jag tror att de var nya, de lyste irriterat rött.
Vet inte hur lång tid som gick medan jag stod där och stirrade, hon satt där helt stilla.
Men plötsligt vände hon upp blicken och såg på mig.
Hennes ögon var urvattnade, så bleka att jag inte kunde uppfatta vilken färg de en gång haft.
Så länge hade hon levt under jord. Så lång tid utan ljus.
Att all färg hade runnit ur henne.
Jag vände och gick upp till mig igen. Klumpen i magen vred och vände sig.

I min källare bor det en häxa.
Jag mötte henne för första gången för några veckor sedan.
Hade lovat att ställa ner balkongmöblerna.
Tog äntligen tag i det.
För att komma ner i källaren tar man hissen. Trycker på sista knappen.
I gult lyse och pissdoft står man sedan sysslolös i cirka 30 sekunder.
När hissen stannat i underjorden öppnar man dörren och stiger ut.
Eller egentligen stiger man in. I ett stort tunnelsystem. Man tar första dörren till höger.
Innanför den ligger det en trång korridor. Taklamporna är nästan alltid trasiga och blinkar. När man slår på dem surrar det.
I andra änden av korridoren ligger vårt källarförråd.
Hon stod precis bakom dörren.
När jag öppnat den grep hon tag om min handled. Hårt.
Sin andra hand lade hon om munnen på mig.
Skrik inte. Jag hatar skrik.
Jag bet henne i handen. Mina tänder grävde sig djupt in. Hon släppte mig. Backade ett par steg och stirrade på mig.
Först visste jag inte alls vad jag skulle göra. Så chockad, så rädd. Hjärtat försökte slå sig ut ur bröstet. Sedan sprang jag.
Stannade inte förrän jag låst ytterdörren efter mig. Sjönk ner på hallgolvet och skakade, skakade.
Jag är inte rädd längre.
Men jag vill inte gå ner igen.
Fast jag måste ju.
Jag lämnade kvar möblerna.

Det tornar upp sig redan när jag är på väg hem.
Det stora ovädret.
Mörka moln, stora som bergsmassiv.
När jag kommer fram till porten börjar de första dropparna falla.
De faller tungt på mitt huvud.
Känns mer som om det är små, små stenar än enkla vattendroppar.
Och jag tänker att det är löjligt passande att det regnar småsten på just mitt huvud.
Det är en förbannelse, tänker jag.
Och när jag gräver i väskan upptäcker jag att nycklarna glömts kvar i skolan.
Men jag vill inte gå tillbaka.
Så jag ger mig ut i ovädret.

Lika bra det.