barn av stjärnorna

Du anar inte hur mycket jag tycker om dig.

Din lilla booklet med uttänkta bilder och utskrivna texter.
Så att jag kan sjunga med från första början.

Ditt plastfodral som så lätt går sönder när man tappar det i golvet.
Så att man får använda sin uppfinningsrikedom för att du inte ska bli repig.

Det faktum att du kan repas och haka upp dig om man inte tar hand om dig.
Så att man lär sig att vårda det man älskar.

Att det, trots skivbranchens största kris någonsin, kostar en tredjedel av mitt studiebidrag att få tag på den musik jag gillar.
Så att jag uppskattar dig mer.

Och att det på dig finns både låtar jag tycker om och inte tycker om.
Så att jag fattar att allt har en fram och en baksida.

Äskade CD-skiva, kanske är jag en nostalgiker, men vad ska jag göra när du är utbytt mot en opersonlig fil i min dator?

Kära CD-skiva, vi går mot mörkare tider.

Men vi håller ihop till slutet.

Maniskt rotar jag igenom väskan. All noggrann planering, alla mina omsorgsfulla förberedelser. Ska allt falla på det här?

Jag var i god tid. Ville inte riskera att missa det. Min hopfällbara pall tog jag med mig. Liksom mackorna jag bredde och packade in igår kväll. Kläderna var inköpta just för det här tillfället. Perfekt anpassade. Väl på plats fanns det inte så mycket mer att göra än att vänta. Mackorna kom väl till pass, in på den andra timmen satte hungern igång. Vid vissa tillfällen önskade jag att jag valt en bekvämare stol. Ganska snabbt stelnade nacken. Ryggen satte igång att värka. Benen somnade efter tre kvart. Men jag trodde att det skulle vara värt det.

Om jag inte skyndar mig nu var allt det där förgäves.
Plötsligt greppar min hand om läderfodralet.
Fort nu, det handlar om sekunder. Dörren är redan öppen.
Jag sliter upp fickkikaren ur väskan med ett ryck så kraftigt att jag ramlar baklänges av pallen.
På det hårda stengolvet slår jag av en flisa på framtanden.
Nevermind, nevermind. Skynda.
Jag reser mig på mina värkande knän och sätter kikaren till ögonen.
Det har redan börjat strömma ut folk från klassrummet i andra änden av korridoren.
Hoppas, hoppas.
Där.
Min fågel.
Jag kan skymta honom bakom ett fnissande flickgäng.
Tre till fem sekunder.
Sedan är ögonblicket förbi.
Nöjt antecknar jag i mitt häfte.
Nästa vecka. Samma tid, samma plats.

En flicka som binder en blomsterkrans.
Dansar på sommarängen.
Njuter av värmen.
I paradiset där fåglarna alltid sjunger
och solen aldrig går ner.
Jag vet att det är den flickan du vill vara.
Jag vet att det är den flickan du är.
Längst inne.

Vaknar mitt i natten och gråter.
Skuggorna kryper närmare
och jag gömmer mig under täcket.
Vill inte höra vinden som tjuter.
Vill inte andas den instängda luften.
Jag lyssnar till bruset i öronen.
Och väntar till soluppgången med att andas.