barn av stjärnorna

Alltså. Så här är det.

Om Jag var en bok.

Om jag var en bok skulle jag vara en sådan där bok med pretentiöst omslag och obegriplig handling, skriven av en 22-åring med second-hand-fynd, plastbågar och för mycket kajal.
Jag skulle vara en debutroman med klumpiga formuleringar och dålig meningsbyggnad.
Jag skulle vara en saga som inte säger något när jag säger allt och omvänt.
Jag skulle vara ett klassikerhopp som inte kom längre än till bibliotekets arkiv.
Jag skulle vara diktboken som är lika djup, lika grund som en vattenpöl.
Jag skulle vara de förvirrade anteckningar som blev kvar när världshistoriens mest fullständiga roman skulle skrivas.


Bara så att du vet.

Det är Januari och isen börjar smälta. Inte så att jag inte fryser. Inte så att det inte är kallt.
Men isen börjar smälta.
Jag har sett mitt första vårtecken.
Ett streck av papperssvalor som drog över himlen.
Borta och där och borta igen.
På mindre än en millisekund.
Men jag såg papperssvalorna.
Och då började isen att smälta.