barn av stjärnorna

Det tornar upp sig redan när jag är på väg hem.
Det stora ovädret.
Mörka moln, stora som bergsmassiv.
När jag kommer fram till porten börjar de första dropparna falla.
De faller tungt på mitt huvud.
Känns mer som om det är små, små stenar än enkla vattendroppar.
Och jag tänker att det är löjligt passande att det regnar småsten på just mitt huvud.
Det är en förbannelse, tänker jag.
Och när jag gräver i väskan upptäcker jag att nycklarna glömts kvar i skolan.
Men jag vill inte gå tillbaka.
Så jag ger mig ut i ovädret.

Lika bra det.